ordkräkas
Efter att ha väntat på det i en evighet så hände det till slut och jag kände mig så jävla nöjd. Eller..? Nja, synd att man ska bygga upp värsta förväntningarna och sen blir det mest pannkaka av skiten. Jaja, that's life.
O jag blir så knäpp på hur vissa människor beter sig, men ännu knäppare blir jag på att jag beter mig exakt likadant. Jag vill inte göra som jag gör, men samtidigt vet jag inte hur jag ska göra för att det ska bli bra. Det känns som att jag målar in mig själv i ett hörn, helt medvetet. Jag vet att det kommer sluta illa men ändå fortsätter jag.
less talk, more action please.
(det här skulle kunna betyda i stort sett vad som helst, så dra inga förhastade slutsatser.)
förstår precis vad du menar.. man vet så himla väl hur man beter sig, och vill inte göra som man gör. men åtgärdar man problemet? nej.
