DAHLSTRÖM

Ibland kan jag känna mig som världens mest ensamma människa. Jag är väldigt mycket ensam, och i och för sig så tycker jag om att "rå om mig själv", men inte jämt. Jag flyttade hemifrån när jag var 16, jag var tvungen och jag tyckte att det skulle bli kul. Men det är inte så jävla kul hela tiden. Man måste ta en massa ansvar som de som bor hemma hos sina päron inte behöver. Tvätta, laga mat, handla, städa, plugga m.m. Så är man ensam väldigt mycket. Jag, som är van med en familj som aldrig är tyst, tycker om när det är ljud runt omkring. Därför tycker jag att det är jävligt skönt att komma hem till min familj och bara "va". Men jag känner att jag inte har samma "kontakt" med dom som förut. Som mamma sa: "men Krille känner ju inte dig". Min brorsa känner tydligen inte mig, fatta vad de suger..  Jag blev väl "vuxen" när jag flyttade, så nu är jag inte deras lilla unge längre utan deras "vuxna dotter" och nån storasyster som man inte känner. Men jag vill fan inte vara vuxen än.  

Alla jag känner som fortfarande bor hemma verkar tro att det är en dröm att bo i egen lägenhet, att man kan göra vad fan man vill. Men hade jag fått välja hade jag valt att bo hemma tills jag gått klart gymnasiet, då har man de lättare. I vanliga fall tycker jag absolut inte synd om mig själv, då är jag nöjd och gillar mitt liv. Men nu när jag känner mig lite nere och ensam saknar jag tiden då man gick högstadiet och bodde hemma. Då behövde man inte ta så mycket ansvar och allt var fan så mycket roligare.